Gedanken aus Kutjaure / Kutjauretankar

Ein Mensch ist in seinem Leben ie Gras, er blüht wie eine Blume auf dem Felde,. wenn der Wind darüber geht, so ist er nimmer mehr da, und ihre Stätte kennt sie nicht mehr. ps 103.15-16
Die weite Fjäll-Landschaft bringt mich oft zum Gedanken, dass ich ja nur ein kleines "etwas" bin, der Wind fegt über mich, alles ist viel grösser und mächtiger als ich. Und dennnoch (oder gerade deshalb?) fühle ich mich gerade hier draussen in der Wildnis so geborgen. Ich weiss und fühle gerade hier besonders dies unermessliche Geborgenheit Gottes, seine Liebe und Gnade.

Det är med våra dager som med blommorna och gräset som grönsaker. Ökenvinden dar fram ovh de är spårlöst försvunna. ps 103.15-16
Det är pecis här ute i det vidda fjällandskapet där jag känner det som tydligast: jag är bara ett litet ingenting, allt annat är mycket möcktigare ön jag liten människa. Och det är också här ute då jag kännr det som mest: min guds kärlek och trygghet.