Hej!
Idag blev jag inspirerad av dikten från Lars-Rune Larsson, Mormors Julstjärna, som jag hittade på en CD från min favoritt musikgrupp «Triakel»:
Jag kom från timmerskogen denna julafton mulen och grå.
Det var klent med sjöarnas isar och tungsamma mil att gå.
Det var min debut i skogen, ty jag var bara fjorton år.
Och aldrig glömmer jag slitet, vart än mina tankar går.
Jag kände mig trött och hungrig där jag traskade fram i snön,
och till slut blev jag frestad att prova isen på sjön.
Jag såg för mitt indre vår stuga och mormor och hunden Pan.
Jag visste att mor skulle vänta med att tända vår julegran.
Då var skymningen redan kommen och jag såg ej om isen bar,
men vad tjäner det till att fråga när man inte får något svar.
Då lyste plötsligt en stjärna, igenom allt mörker och dis.
Jag ser den än för mitt inre, när jag går över frusen is.
Ty mormor satt därhemma i vårt lilla ensliga tjäll.
Hon hade tänt den stjärna, som lyste min väg denna kväll.
Den ledde mig fram över isen, liksom en osynlig hand.
Och än kan jag inte fatta att jag någonsin nådde land.
Men ibland på min svåra vandring genom livets mörka snår,
så ser jag den julestjärnasom lyste när vägen var svår.
Och min fråga till dig: har du hittad den som lyser för dig när det går «genom livets mörka snår» med dig?
Jag har: Jesus! Så klart!
